Vilka var bergsmännen, och hur formade hyttorna Nora bergslag?

Tidigt en vårdag på 1700-talet stiger röken från hyttan vid bäcken. Bergsmannen har kört dit sin malm och sitt kol, och nu är det hans veckor vid masugnen: dygnet runt ska den matas, och när järnet tappas ut i sanden får tackorna hans eget märke. Några veckor senare tar grannen över. Så gick det till i hundratals år i skogarna runt Nora, och det är därför kartan över kommunen i dag är full av namn som slutar på -hyttan: Timanshyttan, Holmshyttan, Skärhyttan, Fogdhyttan, Älvhyttan, Pershyttan.

Här berättar vi vilka bergsmännen var, hur hyttorna fungerade och ägdes, varför deras tid tog slut på 1800-talet och var du kan se deras gårdar och hyttor i dag – från Pershyttan tre kilometer söder om torget till Siggebohyttans långa loftgång norr om staden.

Vem var bergsmannen?

En bonde som också bröt malm och framställde järn i en hytta, under kronans privilegier för bergslagen. Från medeltiden in på 1800-talet var bergsmännen den grupp som bar järnhanteringen i Noraskogs bergslag.

Bergsmannen var ingen arbetare åt någon annan, utan en självägande bonde vars gård var knuten till malmen. Malmen i berget tillhörde kronan – det kallades bergsregalet – men bergsmannen hade rätt och skyldighet att bryta den, smälta den och betala skatt på järnet. I gengäld var bergsmännen i regel fria från utskrivning till krigstjänst. Rätten och plikterna stod i bergsprivilegierna; bergslagen i Närke, där Nora bergslag ingick, hade sina privilegier redan på 1300-talet.

Gårdarna mättes inte i tunnland utan i andelar i hyttan. Ett bergsmanshemman kunde vara ett helt, ett halvt eller ett fjärdedels bergsmanshemman, och måttet sa hur stor del av blåsningen och järnet gården hade rätt till. Det är en nyckel till att förstå landskapet: gårdarna låg där malmen, skogen och vattnet fanns, inte där jorden var bäst.

Hur stor var Noraskogs bergslag?

Större än staden och större än dagens kommun. Enligt kommunens översiktsplan omfattade Noraskoga bergslag Hjulsjö, Järnboås, Viker och Nora, och dessutom trakten kring Grythyttan och Hällefors. Noraskog var från början ett sockennamn, känt sedan början av 1300-talet. Själva kyrkbyn var länge liten; i skattelängden 1540 fanns bara tolv skattebetalande hushåll. Det var i skogarna runt den som rikedomen fanns.

Hur fungerade en hytta?

I masugnen smältes rostad malm med träkol till tackjärn, och blåsbälgar drivna av vattenhjul gav elden luft. Bergsmännen delade på hyttan och turades om att blåsa, var och en med sin egen malm och sitt eget kol.

Kedjan började i gruvan. I äldre tid bröts malmen med tillmakning: man eldade mot berget tills det sprack när det svalnade. Malmen rostades i en rostugn så att den blev lättare att smälta, och i masugnen varvades den med träkol. Kolet kom från milorna i skogen, och kolarna var ofta torpare; när svedjebruket förbjöds omkring 1640 blev många av skogsfinnarna i Bergslagen torpare med skyldighet att kola. Vattnet var motorn: hjulen vid bäcken drev bälgarna i hyttan och, genom stånggångar, pumparna som höll gruvorna torra.

Från berg till tackjärn

1. Gruvan Malmen bryts, i äldre tid genom tillmakning med eld.
2. Kolmilan Kolarna gör träkol av skogen; kolet förvaras i kolhuset vid hyttan.
3. Rostugnen Malmen rostas så att den blir lättare att smälta.
4. Masugnen Malm och kol varvas; vattenhjulets bälgar ger elden luft.
5. Tackjärnet Järnet tappas ut och märks med bergsmannens märke och hyttans nummer.
6. Bruket Tackjärnet säljs vidare och smids till stångjärn.

Vem ägde hyttan?

Ofta flera bergsmän tillsammans. De samarbetade i hyttlag, där omkring åtta bergsmän delade på en hytta under en hyttfogde, och i gruvlag som ägde och bröt en gruva gemensamt. Masmästaren skötte själva ugnen. Varje bergsman smälte sitt eget järn, och tackorna fick hans märke och hyttans nummer. Kvaliteten skiftade, och järnet såldes för det mesta vidare till bruken, som smidde det till stångjärn.

Varför sålde bergsmännen sitt järn i Nora?

För att Gustav Vasa bestämde det: bergsmännen i trakten skulle sälja sitt järn i Nora, och där skulle det hållas torghandel på lördagarna. Ur handelsplatsen växte staden, som fick sina privilegier 1643.

Före det var Nora en kyrkby bland andra. Med kungens beslut blev byn den plats där järnet från skogarna mötte köpmännen, och byn blomstrade fram till branden 1608, då 33 av de 44 gårdarna brann. Under drottning Kristinas förmyndarregering fanns planer på att samla bergslagens handel i en ny kanalstad vid Järle, men invånarna vägrade flytta, och Nora fick i stället bli stad. Hur rutnätet, branden 1731 och trähusen sedan formade stadskärnan finns i Nora: trästaden som gruvorna byggde.

För bergsmannen betydde staden en marknad och en plats att göra affärer, gifta in sig och betala sin skatt. För staden betydde bergsmännen allt: utan järnet hade torget varit en åker.

Var bodde bergsmännen, och hur ser deras gårdar ut?

Närmast hyttan, i stora gårdar som visade deras välstånd, medan gruvarbetare och kolare bodde i små torp i utkanten av byn. Pershyttan och Siggebohyttan är de två bergsmansmiljöer nära Nora där du ser det tydligast.

I Pershyttan ligger bergsmännens herrgårdsliknande gårdar från 1700- och 1800-talen alldeles intill hyttan, och torpen ligger längre ut. Hyttan fick sin nuvarande form 1856 och blåstes för sista gången 1953; byn är kulturreservat sedan 2004, på 128 hektar. Hela historien om byn, gruvorna och järnvägen dit finns i Pershyttan, järnvägen och bergslagens arv.

Siggebohyttan, omkring 13 kilometer norr om Nora vid sjön Usken och i dag i Lindesbergs kommun, är bergsmansgården som blev museum. Den byggdes av bergsmannen Anders Olsson i slutet av 1700-talet; mangårdsbyggnaden började byggas på 1790-talet, stod färdig i början av 1800-talet och har 14 rum, tre kök och en loftgång på 38 meter – en av de längsta på ett bostadshus i Sverige. Hyttan intill finns i skrift sedan 1538, och runt Usken låg som mest sju hyttor. Gården var i samma släkt i över hundra år, Örebro läns hembygdsförbund köpte den 1910, och i dag äger och förvaltar Örebro läns museum den. Den är byggnadsminne sedan 1970.

Vilka andra hyttor och gruvor finns kvar runt Nora?

Länsstyrelsen lyfter fram fyra bergslagsmiljöer i Nora kommun utöver Pershyttan: Grecksåsars hyttruin, gruvsmedjan i Dalkarlsberg, Hammarby hytta och bergsmansbyn Älvhyttan. De visar olika delar av samma historia, från medeltida hytta till 1900-talets martinverk.

Bergslagsmiljöer i och nära Nora kommun

Plats	Vad som finns kvar	Tid och status
Pershyttan	Masugn, rostugn, kolhus, gruvor, stånggång, bergsmansgårdar	Sista blåsningen 1953; kulturreservat sedan 2004
Grecksåsars hyttruin	Masugn, rostugn och kolhus	Järn i omkring 400 år; fornlämning
Dalkarlsberg	Gruvsmedjan vid några av landets äldsta gruvor	Brytning till 1948; byggnadsminne
Hammarby hytta	Martinverk från 1919, ugnsruiner, grunder, slagghögar	Fallet dämt sedan 1500-talet; drift till 1923
Älvhyttan	Välbevarade bergsmansgårdar	Masugn i drift in på 1860-talet
Siggebohyttan (Lindesbergs kommun)	Bergsmansgården med loftgången	Hyttan belagd 1538; byggnadsminne sedan 1970

Hammarby hytta är också en sträcka på Bergslagsleden: etappen Hammarby–Pershyttan är 15 kilometer. Vill du gå eller cykla mellan platserna finns lederna och cykelrundorna – bland dem Gruvrundan på 27 kilometer från Nora station – i Var cyklar du i och runt Nora?

Hur tog bergsmännens tid slut?

Gradvis under 1800-talet: brytningen gick över till fast anställda arbetare, och 1859 upphävdes de särskilda lagarna som ålagt bergsmännen att bryta, smälta och kola. När järnpriserna föll i slutet av 1870-talet och produktionen samlades i färre och större verk följde konkurserna.

Ordet bergsman levde kvar som titel för gårdsägare i bergslagen, och en del hyttlag fortsatte en tid efter 1859. Men i stora drag gick det som i hela Bergslagen: små hyttor lades ned när stora järnverk tog över, det som kallats bruksdöden. I Nora kom kraschen i slutet av 1870-talet, när Stockholms Enskilda Bank 1879 satte delar av Carl Herman Wedbergs bruk i konkurs. Enligt kommunens översiktsplan hade järnhanteringen nästan upphört helt mot sekelskiftet 1900, medan gruvbrytningen fortsatte, främst i Pershyttans och Stribergs gruvfält.

Bergsmännens tid i Nora bergslag

1. 1300-talet Noraskog nämns som socken; bergslagen i Närke får privilegier.
2. 1538 Hyttan vid Siggebohyttan finns i skrift.
3. 1500-talet Gustav Vasa bestämmer att bergsmännen ska sälja sitt järn i Nora.
4. 1643 Nora får stadsprivilegier.
5. 1790-talet Anders Olsson börjar bygga gården i Siggebohyttan.
6. 1856 Hyttan i Pershyttan får sin nuvarande form; järnvägen öppnar.
7. 1859 De särskilda lagarna för bergsmännen upphävs.
8. 1879 Konkurserna efter järnprisfallet.
9. 1953 Sista blåsningen i Pershyttan.

Vad betyder bergsmännens arv för den som bor i Nora i dag?

Det förklarar varför staden ligger där den ligger, varför byarna runt den heter som de gör och varför så mycket är skyddat. Arvet är också en stor del av varför besökare kommer.

Rutnätet runt torget, trähusen och gårdarna är bergsmännens och köpmännens stad, och skyddet av den i dag är ett skydd av deras historia; vad det betyder för den som äger ett hus där har vi skrivit om i Att äga ett hus i en skyddad trästad. Hur Nora passar in i Bergslagen som helhet, och vad ordet egentligen betyder, finns i Vad är Bergslagen?, och om du vill se fler bruk och hyttor i grannlänen leder Ekomuseum Bergslagen från Nora vidare.

Baksidan är att mycket av arvet bärs av ideella krafter, stiftelser och museer med begränsad säsong, och att flera av platserna är ruiner och fornlämningar utan service. Det är en del av charmen och en del av sanningen.

Hur Borgmästargatan 5 passar in

Järnet som bergsmännen sålde vid torget gav staden dess plan, och vid samma torg, på hörnet av Borgmästargatan och Kungsgatan i kvarteret Saturnus, ligger Borgmästargatan 5 (fastigheten Nora Saturnus 3): ett rosa putsat stenhus och två gårdshus i trä med tio lägenheter och en lokal, 976 kvadratmeter, inom riksintresset Centrala Nora.

Läs om huset och siffrorna, eller begär prospekt och hyreslista.